Hälsning från Yasmine Berger nov. -17

 Hej Lundhagskyrkan!

Kära hemförsamling, jag vill börja med att säga att ni är mig varmt om hjärtat och jag är så tacksam för er. Det gläder mig när jag kommer hem och ser ert hjärta för Gud, Hovsta och samhället.

Att se er sträva efter att alla ska få plats och är välkomna, att se er söka vad nytt och mer Gud har för er och hur ni kan vara en del i den större bilden av Kristi kropp. Jag blir alltid uppmuntrad och jag ber att er hunger ska fortsätta växa och ni ska få många mer ”smaka och se” stunder av Gud.

Här är lite om vad jag personligen har gått igenom det senaste året som jag gärna vill dela med er.

Som ni kanske vet så har jag det senaste året bott i Nord Irland och jobbat med missionsorganisationen Ungdom Med Uppgift. Mitt största fokus har varit träningsprogrammen vi har för ungdomar och unga vuxna inom mission och lärjungaskap i våra så kallade ”discipleship Training school”. Men jag är också involverad i andra event och missionsresor som vi håller här.

 Jag har frågat mig själv, och Gud, igen och igen vad specifikt JAG har att ge, vad är mina gåvor.

Jag hörde nyligen en predikan om att Gud välsignar oss SÅ ATT vi kan välsigna andra, han ger oss gåvor så att vi kan använda dem för andra.

I april det här året åkte jag på en missions konferens i Albanien. 750 kristna från hela Europa kom och ärade Gud på en strand i Albanien som 40 år tidigare var känt för att vara en ateistisk stat där kristendom var förbjudet. Under konferensen frågade jag Gud, ännu en gång, om vad jag hade att ge, vad är min passion, vad kan jag göra för Guds rike.

Den här gången började mitt hjärta bulta, jag kände mig nervös, till och med lite rädd, och det var så jag visste att det var något Gud ville att jag skulle ta allvarligt. För det han sa till mig var något som jag har slängt bort igen och igen de senaste tre åren. Det var att dansa.

Det som uppmuntrade mig mer var att jag fick en bild till mig, jag såg en muslimsk tjej i en hijab (slöja). Hon tittade mig i ögonen och hon började röra sina armar, hon dansade. Hennes ansikte var fyllt av glädje och frid. Det jag kände när jag såg henne var FRIHET. Något som jag har sett första hand när jag levde omkring muslimska kvinnor i Mellan Östern är att de kan vara fångar i mer än ett sätt, i deras egna hem. Men hon hade frihet i hennes rörelser, hennes kropp.

Vem vet vad Gud har för planer med det här. Han vill att jag ska ära honom, kanske det här är det bästa sättet jag kan ge honom mer av mig själv. De senaste månaderna har jag inte kunnat släppa att det här är något jag måste göra, jag förstår inte riktigt varför, och jag kan inte säga att jag är säker på att se frukt från det som kommer. Men jag vill lyssna och lyda, det är vad vi utmanar och uppmuntrar våra elever som kommer in till skolorna, så då måste jag ju göra det själv.

Så, det senaste halvåret har jag och min kompis träffats för att dansa och be om vision för hur vi kan använda det här där vi är och för att ära Honom. En vecka i juli åkte vi på en intensiv dans kurs i Schweiz. Det var helt fantastiskt, att få ta upp dansen igen, att vara i en dansstudio med professionella dansare som använder det som redskap för att vittna om Gud, för att tillföra ljus och hopp i ställen och människors hjärtan. Jag kände mig så fri, och jag är så tacksam till Gud för allt han har gett mig och de planer han har för mig.

Den här terminen hjälper jag deltid till i lärjungaskolan men också börja utforska och tillföra dans i samhället jag bor i. Jag drömmer om att ha ett dansprojekt som jag lär ut till barn och ungdomar i de olika länderna vi åker till.

Andra stora och glada nyheter är att jag är förlovad! Jag har en ny och spännande säsong framför mig, mycket som kräver tro och tillit på Gud, men det är väl det som växer vår tro, som ger Gud plats att visa sig i våra liv.

Många varma (och regniga) hälsningar från Nord Irland, Önskar er allt det bästa och ser fram emot att se er alla igen.